21:a februari 2009.

Halv tre på dagen föddes han. Lille killen som skulle förändra hela vårt liv.
På fler sätt än vad vi förväntat oss.
Den natten kommer jag ihåg som mycket tyst och rofylld. Liam sov med oss i sängen och inget har
känts mer rätt.
Dagen efter kom vi hem med honom och det är inget som klår den känslan. Han är vår för alltid.

21:a mars.

Vi har börjat inse hur mycket kraft, energi och jobb det är med en liten bebis.
Vi insåg hur naiva vi hade varit innan han föddes. En dans på rosor? Inte en chans.
Många skrikkvällar, ständigt bärande, tunga sten av oro som låg på ens axlar. Ska det alltid vara så här?
"Jag kommer aldrig kunna se en hel film ostört längre" Tänkte jag.
Liams första leende kom denna månaden.

21: april.

Säger bara ett ord. Minifom.
Besegrade de flesta av skrikkvällarna vilket var en otrolig lättnad. Nu kunde jag fokusera
på att verkligen lära känna riktiga Liam. Och han var underbar. Kommer fortfarande ihåg
hans doft. Våren var här och det blev början på många fikor ute i solen.

21:a maj.

Liam tre månader gammal. Då tyckte jag tiden gick jättesakta. Det var fortfarande bättre
med magen men han ville bli konstant buren. Man skulle helst stå upp och vagga. Och det gjorde jag.
Dag in och dag ut. Nätter. Kvällar. Alltid. Jag kunde inte dammsuga, diska, klä på mig, duscha, gå på toa...
Jag tyckte han ständigt var rastlös i vagnen. Det löste vi med ett inköp av vår kära Babybjörn bärsele.

21:a juni.

Nu var sommaren nära. Skulle han ha mössa på sig? Hade han för lite kläder på sig? Var han för varm?
Jag tyckte det var jättesvårt att veta.
Annars ingen större skillnad från föregånde månad. Tiden stod på något sätt stilla mellan maj och juli.
Liams första tänder kom denna månaden.

21:a juli.

Liam fem månader. Jag minns exakt hur jag tänkte. "Det jobbigaste måste vara över nu".
Jag kände stor lättnad på något sätt. Liam kunde mer, krälade och så vidare. Han var mer nöjd.
Jag kunde diska utan att han skulle få panik.
Och det var sommar. En bra månad med andra ord.

21:a augusti.

Detta var månaden då vi packade vår stora resväska och reste iväg med Alex och Micke till solen.
En fantastisk vecka och vi lyckades pricka in rätt tid. Liam var precis klar med ett utvecklingssprång och
var nöjd och glad hela tiden. Fast han började krångla med sömnen. Innan hade vi haft det rätt lätt med nätterna.
Liam börjar krypa denna månaden.

21: september.

Sömnen krånglar mer och mer. Han vaknade titt som tätt och ville bli vaggad. Flaskan på det och han somnade igen.

21:a oktober.

Mackan fyller år. Liam har inte förändrats speciellt mycket denna månaden.

21:a november.

Sömnen är ett minne blott. Vad vi än gör vaknar han hela tiden. Vad skulle vi göra?
Hur vet man som nyblivna föräldrar. Vi pumpade honom med närhet men det verkade inte spela någon roll.

21:a december.

Vi fick ta oss i kragen och försöka ordna det här med sömnen. Så här kunde vi inte ha det längre.
Ett samtal med en mycket vis kvinna fick oss att ta steget.
Vi fick tillbaka våra kvällar och vår sömn.
Liam började stå själv.

21:a januari.

Tänker mycket på att Liam snart fyller ett. Kände lite ångest och var inte alls redo för det.
Man tänker på något sätt inte längre än ett år.
Liam utvecklar nya färdigheter i raketfart.

21:a februari 2010.

Liams ettårsdag. Nu är jag redo. En mycket känslosam dag. Nära till lyckotårar flera gånger om dagen.
Kan verkligen inte förklara hur mycket jag älskar honom och hur stolt jag är.
Min son. Mitt allt.
Jag ska inte sticka under stolen med att det har varit tufft. Riktigt tufft många gånger.
Jag tror tricket är att inte låta det påverka en för mycket. Ens inställning.
Det sägs ju att det första året ska vara jobbigast för paren. Många gör slut under det första året.
Jag förstår varför. Det är en stor prövning. Men jag och Mackan har klarat oss galant
måste jag få skryta om. Visst har det varit lite gräl och sura miner men vi är bra på att
sammarbeta och prata med varandra.
Detta året har gett oss så mycket. Både individuellt och personligt. Vi har utvecklats på
så många plan som inte går att nå utan att ha gått igenom föräldraskap.
Och vi har fått en gåva för livet. Vår egna lilla ängel.

 
Hans stora fördigheter:

Han går.
Han säger "pappa", "lampa", "baba" (bada), "där", "boll", "titta", "hej".
Han härmar koljud, hundskall och säger "brrm brrm" om man frågar hur bilen låter eller när vi åker bilen.
Han pekar på lampan, näsan, magen, strumpan, vovven, ballongen, bananen om han blir tillfrågad var alla dessa saker är.
Han sjunger "Boom Boom Boooom" ("Boom Boom Pow" med Black Eyed Peas).
Han vinkar hejdå.
Han dansar.
Han äter det mesta som vi äter.

 

Nu är vi helt slut efter dagens kalas. Mackan ligger och sover men jag ska vara uppe och titta på
"Law & Order". Njuter av att kunna sitta uppe då Mackan går upp med Liam imorgon.
Har världens bästa kille.
Vi hann faktiskt köra ut till Väla en sväng innan vi skulle hämta tårtan.
Vi köpte godis till kalaset och jag köpte en riktigt snygg skinnjacka på H&M.
Är jättenöjd med kalaset och vill tacka alla som kom. Ni är bäst.