min förlossning.
värkarna började runt 19 i fredags och jag trodde ju självklart att det var vanliga förvärkar. hoppades innerst inne att det var dax men vågade inte tro på det. vi åt middag här. marcus familj. alex och micke. 23 gick vi ut på promenad och nu var de faktiskt rätt starka. så starka att jag var tvungen att stanna upp och koncentrera mig.
alex och micke åkte hem vid 24 och jag la mig i badet för att kunna slappna av. när värkarna inte avtog började jag tro på det. "det händer kanske nu." min barnmorska hade sagt att om det skulle bli så som den kvällen så skulle jag ta två panodil och försöka sova. det gick ju verkligen inte. låg i sängen och försökte andas på "rätt" sätt. det gick inte. kroppen sa emot och jag skakade och grät så mycket att vi till slut ringde till förlossningen för att höra. värkarna var nu med 3 minuters mellanrum och ungefär 1 minut långa. barnmorskan i telefonen tog mig inte riktigt på allvar och sa att jag skulle lägga mig i badet igen och försöka slappna av. jag la mig igen och marcus satte sig brevid och höll mig sällskap. älskligen måste ju varit livrädd... det tog inte lång tid innan jag inte alls ville ligga kvar för det var inte alls avslappnande. jag gick ur och la mig i sängen och då började vi klocka igen. jag grät och grät. marcus försökte trösta och få mig att slappna av. det gick inte. när värkarna var 2½ min mellan och 50 sek långa ringde jag igen. barnmorskan var rätt otrevlig och trodde inte mig... hon tyckte inte det lät som att jag hade så ont. bara att hon sa så fick mig att bryta ihop och sa till mackan att nu orkar jag inte mer. jag visste inte ens hur jag skulle orka ta mig ut från lägenheten...
klockan 4 bestämde vi oss för att åka. även om barnmorskan inte trodde mig. vi klädde på oss och ringde en taxi. lämnade alla saker hemma för man kunde inte tro att det var dags. "vi får säkert åka hem igen." tänkte vi båda.
i taxin ringde jag min mamma och alex och berättade att vi var på väg in men det var nog inte dags än.
när vi kom dit så fick jag träffa människan bakom rösten... hon visade oss till ett rum och bad mig lägga mig ner och slappna av och försökte guida mig igenom mina värkar. det gick verkligen inte. min kropp sa emot och jag skakade och skakade. efter en stund gick hon men kom in igen och kollade hur öppen jag var. "du har jobbat på bra hemma, du är öppen 5 cm, det blir en liten bebis till förmiddagen." sa hon.
"herre gud sa vi till varandra." det var verkligen dags. nu fick jag klä av mig och få på mig en rock (ja. en sån skitful) och nu bad jag om lustgas...
barnmorskan sa åt mig att dra långa djupa andetag i masken när jag kände att en värk var på gång. efter ett antal rundor började det. livets resa...
ungefär 2 timmar kom en annan barnmorska in och kollade hur mycket jag öppnat mig. "du har öppnat dig helt." sa hon...
jag kommer ihåg att jag började storgråta då. av lycka. av smärta. av lustgasen. av allt. nu var jag väck. rejält... jag sa till mackan att lyssna i gasmasken för den lät som en torktumlare... hela rummet lät som en torktumlare och tankarna bara flög runt i huvet. vad är livets mening? vad är livets mening? jag trodde på allvar att hela sjukvården var en stor sekt som inte sagt till någon hur förjävlig en förlossning var för när man kommit på livets mening så var det du själv som skulle födas från din egna kropp..
timmarna gick och gick men inget hände. jag kommer ihåg att jag spydde ett tag.
till slut fick jag ryggmärgsbedövningen och kommer inte ihåg något alls förrutom att jag trodde att jag skulle dö och jag bara skrek och skrek... trodde jag. jag skrek inte alls sa mackan...
den fyllde de på 4 gånger och mackan sa att den sista påfyllningen var värst. tiden stod still då och han trodde det skulle sluta med kejsarsnitt. Liams hjärtljud steg till över 200 slag i minuten och alla var på mig om att jag var tvungen att sitta, stå, ligga på sidan...
jag orkade inte mycket till nu. jag ville bara lägga mig ner och somna in. ge upp så att de kunde rulla in mig och ta ut han. det gick inte mer.
men nej. nu kom det in två nya barnmorskor som inte alls lät mig vila eller dra mer lustgas. det var dags att krysta. känslan av hur det var är obeskrivlig. visst, det går att säga "tänk dig att du ska skita ut en basketboll." men ja. det är så mycket mer. jag fick stå på knä i sängen först och krysta, sen på sidan och krysta sen på rygg och krysta ännu mer. jag var så förvirrad och borta. visste inte när jag fick och inte fick och det kändes som allt jag gjorde var fel...
nu var det riktigt illa. jag sa till dom att "snälla bara dra ut den jag orkar inte mer! jag menar allvar, jag orkar inte mer." fick gråtattacker och paniker och skakningar. de sa "du orkar visst. det är snart över. det är inte alls mycket kvar nu." jag var så sur på dom. men de var bestämda. jag fick ett lakan som jag skulle dra i. som en dragkamp med barnmorskan när jag kände att jag skulle krysta. det hjälpte grymt mycket. det sista jag kommer ihåg innan han kom ut var att jag krystade så jävla mycket det bara gick, 1 gång, djupt andetag och en gång till, ett djupt andetag till och sen en till... då kände jag hela hans kropp glida ur mig och jag kunde inte tro det. jag vågade inte tro det... klockan 14.30 föddes han. efter 19 timmars värkarbete...
de la upp han på magen och våra blickar möttes direkt. han var så fin. både jag och mackan grät och kunde inte tro det.
någon minut efter bara gled moderkakan ut :)
kände en enorm lättnad i kroppen. nu när vi låg och mös med Liam visade barnmorskan moderkakan och den var hel och fin sa hon. hon undersökte mig och sa att jag hade spruckit och fick sys... det tog en timme. och det gjorde ont. men inget till skillnad från innan.
vi fick mackor och dricka och det var gott... hade inte druckit på säkert tio timmar.
nu fick jag duscha och när jag ställde mig upp bara forsade det blod... rädd blev jag men det var normalt. fyra timmar efter att Liam kom till världen fick vi åka ner till egenvården. landa lite.
efter exakt ett dygn ville vi åka hem och det fick vi. att komma hem med han var något skumt :) vi ställde ner bilskyddet, han låg i den, och tittade på han. han tittade på oss och han undrade säkert samma som vi:
"jaha. vad händer nu?"
tiden.
tiden går så fort. jag vet. alla nyblivna föräldrar säger det men den gör det! tänk er att gå från gravid och otymplig och lat och trött och seg och totalt värdelös till att ha något som ska göras varje minut av dagen. plötsligt känner man att det inte finns tillräckligt med timmar på dygnet.
jag trodde aldrig jag skulle bli så klyschig :)
men det är underbart. Liam är underbar. och Marcus är helt fantastisk.
förlossningen börjar sakta släppa... men det kommer ta tid att komma över och kunna reflektera över vad som egentligen hände.
igår var vi och hälsade på alex och micke för första gången med Liam. firade mickes födelsedag med fika.
hoppas de snart köper sina sängbord så att vi kan påbörja inredningen ;)
idag ska vi försöka ge oss iväg till maxi och babyproffsen... vi får väl se hur det går. allt måste lixom klaffa. hans dagar delas upp i perioder. äta, decka, vakna, blöja. äta, decka, vakna, blöja. och så går det runt så. alltså är det enklast att ge sig iväg när han precis har ätit för det är då han deckar.
hej.
090221.
äntligen är du här, älskade Liam.
en förlossningsberättelse kommer så småningom.
bf + 4.
har legat i sängen och slöat och tyckt synd om mig själv hela dagen. mobilen har varit på ljudlös för jag har inte orkar svara på alla samtal... förlåt ni som ringt.
nu ska jag föra över lite pengar från sparkontot och shoppa.
+ 2.
man blir ju galen.
det kan driva en till vansinne... denna väntan.
hur ska man kunna leva sitt liv normalt och veta att bebisen kan komma när som helst?
finns ingen anledning för att den ska vara kvar nu... den är ju färdig och klar för leverans.
man känner sig lite smått misslyckad. min kropp kanske inte fattar att det är dags nu?
men vi hoppas ju varje dag.
let´s have a party.
en mysig dag idag. älskar solen..!
och alla hjärtans dag <3
tidigare idag var vi på familia. jag fixade naglarna och så fikade vi.
espresso house´s chai latte är ju helt underbar.
har tänt en massa ljus och satt oss framför tv:n.
om en liten stund ska jag och älsklingen laga till en tacogratäng :)
ha en underbar alla hjärtans dag allihopa!
lugnet före stormen?
hur kommer det sig att jag knappt känner mig gravid längre..?
nu ska vi till väla.
ful.
jag är skitful nu. mitt utseende har förändrats drastiskt... bara den senaste veckan känner jag knappt igen mig själv. och min näsa har svullnat...
det är sant. ser lite ut som shrek... magen... fötterna... näsan... och istället för grönt ansikte så har jag grå och tråkig hy.
fan vad jag vill att detta ska vara över nu.
vecka 40...
tänker inte summera min resa än, utan väntar tills bebis har kommit.
just nu består dagarna av väntan, väntan, väntan och lite mer väntan. åker och badar gör vi med. idag ska jag och marcus åka och bada jacuzzi och på onsdag ska vi och paret johansson bada igen :D
det är ju helt underbart och avkopplande...
massor med funderingar om omställningen har vi ju såklart. man har ju verkligen ingen aning om vad som väntar en. hoppas bara allt kommer gå bra... så klart :)
Nu kan trycket bli så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen. Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Ditt barn är nu ca 38 cm långt från huvud till stjärt och ungefär 50 cm från topp till tå. Det är nu redo att lämna sin trygga tillvaro i livmodern och börja sitt nya liv utanför. Det kommer att behöva all din kärlek och omvårdnad. Barnet är utrustat med över sjuttio olika reflexer, nästan allt fosterfett är borta och 15 procent av kroppen består av fett. Moderkakan lossnar från livmoderväggen vid födseln och navelsträngen slutar fungera samtidigt som barnet tar sina första andetag. När dessa första andetag tas, utlöser det vissa förändringar i hjärta och artärer som gör att blod leds till lungorna. Dina graviditetshormoner kan påverka det nyfödda barnet. Både pojkar och flickor kan ha svullna bröstvårtor och det kan till och med innehålla små mängder mjölk. Även könsorganen kan vara påverkade - blygdläpparna hos flickor och pungen hos pojkar kan vara förstorade. Det är normala avvikelser och försvinner efter ett kort tag. Det lilla barnet har vid födseln inte mindre än 300 ben i kroppen, medan vuxna har 206. Det beror på att vissa ben växer samman när barnet blir större. "
fredag <3
igår åt jag ett halvt kilo vindruvor och hade lätt kunnat trycka i mig minst lika mycket.
jag trodde jag skulle få dille på massa fett och godis och sånt men nej. jag har ätit mindre av sånt och blivit kär i fräsha livsmedel. tex. vindruvor, apelsiner, gurka, cornishons, annanas... åh. det vattnas i munnen bara jag tänker på det :)
hoppas bara min nya passion håller i sig ;)
ikväll blir det fredagsmiddag med alex och micke. schnitzel och potatis med brunsås. nam nam :D
nej.
ett försök till ikväll och händer inget får det komma när det kommer :)
piggelin!
jaha. bebisen vill fortfarande inte ut. snart en vecka kvar till bf. tänkte faktiskt testa en liten "häxbryggd" ikväll (med bla cayennepeppar och färsk ingefära) och färdknappen så får vi se om det börjar hända grejor... ;)
en gång rökare, alltid rökare?
nu är jag i vecka 39. tänker på bebisen hela tiden. man är besatt nu i slutet... man vet ju aldrig när den bestämmer sig för att komma.
och jag är ju sjukt rastlös. men orkar inte göra något.
svårt att beskriva hur det känns men ja... om ni blir gravida nån dag så får ni veta... :)
läste gamla inlägg sen juni och framåt. har bland annat beskrivit hur jobbigt jag hade det då... massa huvudvärkar, trötthet osv.... och det är konstigt men jag har glömt allt det. hur det kändes då.
och jag vet nu att jag kommer glömma allt det här jobbiga sen... även om man vet att man vet att det är riktigt jobbigt.
the female body works in mysterious ways.
"Du kan känna dig tung och trött och ha kraftiga förvärkar. Livmoderhalsen mognar för förlossningen. Livmodern tar nu upp all plats i bäckenet och en stor del av buken. Den trycker mot bröstkorgen, och det kan hända att du känner dig riktigt besvärad av graviditeten nu. Har du blivit rödflammig i ansiktet, så beror det på att hjärtat och blodomloppet arbetar hårdare än någonsin med. Förmodligen börjar din vikt plana ut och vissa kvinnor går till och med ned i vikt den sista veckan före förlossningen. Oroar du dig för något! - Vad som helst, så ta upp saken när du är på kontroll hos din barnmorska.
Barnet väger nu ca 3,5 kg och är omkring 37 cm långt från huvud till stjärt. Fostervätskan förnyas var tredje timme och det mesta av lanugohåret har fallit av när födseln nu är nära. Barnet sväljer hårstråna tillsammans med andra utsöndringar och allt hamnar i matsmältningsapparaten. Det kommer ut som barnbeck vid första tarmtömningen. I lungorna ökar produktionen av ytaktivt medel ytterligare, samt lungmognaden. Navelsträngen är omkring 51cm lång och är ungefär lika lång som ditt barn från topp till tå. Nu kan det vara svårt att märka barnets alla rörelser. "
