Nu har Liam äntligen somnat. Kvällen började bra med att jag la han i sängen strax innan sju. Jag och Mackan hade precis hunnit äta upp innan Liam börjar gråta hysteriskt. "Han har ont" Tänker man direkt och går in till han för att trösta och ge nappen. Då blir det värre. Nu måste jag ta upp han för annars verkar han dö.
Vi sätter oss i soffan och då är helt plötsligt allt det onda borta. Nu ska han mysa och leka.
"Det kanske var en mardröm" Sa Mackan och ja, det kan det ha varit. Det vet jag fortfarande inte.
En halvtimme senare och han blir bara piggare och piggare. Nu måste vi lägga han annars blir det som här om dagen, då han somnade halv tolv.
Vi la han och denna gången fick han inte som han ville. Han grät och gnällde i tre kvart.
I förtiofem minuter satt vi knäpptysta i ett mörkt rum och lyssnade på vår hjärtkrossade son. Ni som aldrig behövt gå igenom en sån sak vet inte hur mycket det tar på psyket. Det äter upp en.
Jag lovar att vid ett tillfälle sa jag till Mackan att ta en kniv, köra upp den i armen på mig och dra upp den långsamt och döda mig. Jag ville hellre det än att förstöra Liams framtida nattning genom att ta upp han och förlänga helvetet till halv tolv.

Det kanske säger mycket om mig som förälder?