Det är rätt intressant det här med nyablivna föräldrar. När man går nio långa månader och längtar efter sin lilla knodd kan man för allt i världen inte föreställa sig hur det kommer bli. Man fokuserar så mycket på förlossningen och sen är det klart, man lever lyckliga i alla sina dagar. Eller?

Förlossningen är klar och man har sin ängel i famnen. Man kan tacka högre makter om man slipper babyblues. Fast alla nyförlösta kvinnor känner sig mer eller mindre nere några dagar efter. Och har man tur så blir det inte mer än så. De två första veckorna är lugna. Man har börjat leva sig in i det lite, tycker man. Man tycker att man har sån tur att ens bebis är jättelugn och bara äter, sover, bajsar och lite mys mellan varven.
Alla nyblivna föräldrar säger samma sak:

"Min lille är så himla lugn! Kan inte förstå att vi får sova så mycket och h*n skriker aldrig."
Och varje gång jag hör det tänker jag "Jadu, vänta bara".

Efter ungefär tre till fem veckor låter det helt annorlunda. Det är då det slår en. Helt plötsligt vänds ens värld upp och ner. Är det inte det ena så är det det andra. Den här biten med att ta hand om ett barn kan man ta. Men att det är så psykiskt stressigt och påfrestande är det ingen som är beredd på.

För de allra flesta börjar magen komma igång och så får bebisen ont. Gaser, ämnesomsättning, matsmältning och allt sånt ska ju komma igång och då är det oundvikligt att man har en bebis som skriker flera timmar om kvällarna. Fast man gjort ALLT. Bytt blöja, gett mat, myst, vaggat. Då känner man sig värdelös och det är nu många föräldrar börjar undra ifall detta verkligen var en så bra idé. Helt plötsligt är man sämst i världen och framtiden ser inte speciellt ljus ut. Kommer det alltid vara såhär? Kommer jag någonsin kunna lägga mig och veta att jag får mer än en timmes sömn inatt? Kommer vi kunna se en hel film, äta middag ostörda?

Tiden går. Även i de jobbigaste perioderna går den på ett eller annat sätt.
Och helt plötsligt finner man sig i att man faktiskt funnit sig.


Jag vet, nu blev det här inlägget väldigt negativt. Förlåt alla ni som svävar på moln.


Det är inte bara negativt att ha en bebis, så klart.
Men, det blir bättre och bättre. Kärleken man känner för sitt barn är SÅ obeskrivlig. Det spelar ingen roll hur jävligt det är ibland. Man älskar i alla väder och man vet att man alltid kommer göra det. Det är därför allt är värt det.

Finns inget bättre och finare än att vara förälder.