värkarna började runt 19 i fredags och jag trodde ju självklart att det var vanliga förvärkar. hoppades innerst inne att det var dax men vågade inte tro på det. vi åt middag här. marcus familj. alex och micke. 23 gick vi ut på promenad och nu var de faktiskt rätt starka. så starka att jag var tvungen att stanna upp och koncentrera mig.
alex och micke åkte hem vid 24 och jag la mig i badet för att kunna slappna av. när värkarna inte avtog började jag tro på det. "det händer kanske nu." min barnmorska hade sagt att om det skulle bli så som den kvällen så skulle jag ta två panodil och försöka sova. det gick ju verkligen inte. låg i sängen och försökte andas på "rätt" sätt. det gick inte. kroppen sa emot och jag skakade och grät så mycket att vi till slut ringde till förlossningen för att höra. värkarna var nu med 3 minuters mellanrum och ungefär 1 minut långa. barnmorskan i telefonen tog mig inte riktigt på allvar och sa att jag skulle lägga mig i badet igen och försöka slappna av. jag la mig igen och marcus satte sig brevid och höll mig sällskap. älskligen måste ju varit livrädd... det tog inte lång tid innan jag inte alls ville ligga kvar för det var inte alls avslappnande. jag gick ur och la mig i sängen och då började vi klocka igen. jag grät och grät. marcus försökte trösta och få mig att slappna av. det gick inte. när värkarna var 2½ min mellan och 50 sek långa ringde jag igen. barnmorskan var rätt otrevlig och trodde inte mig... hon tyckte inte det lät som att jag hade så ont. bara att hon sa så fick mig att bryta ihop och sa till mackan att nu orkar jag inte mer. jag visste inte ens hur jag skulle orka ta mig ut från lägenheten...
klockan 4 bestämde vi oss för att åka. även om barnmorskan inte trodde mig. vi klädde på oss och ringde en taxi. lämnade alla saker hemma för man kunde inte tro att det var dags. "vi får säkert åka hem igen." tänkte vi båda.
i taxin ringde jag min mamma och alex och berättade att vi var på väg in men det var nog inte dags än.
när vi kom dit så fick jag träffa människan bakom rösten... hon visade oss till ett rum och bad mig lägga mig ner och slappna av och försökte guida mig igenom mina värkar. det gick verkligen inte. min kropp sa emot och jag skakade och skakade. efter en stund gick hon men kom in igen och kollade hur öppen jag var. "du har jobbat på bra hemma, du är öppen 5 cm, det blir en liten bebis till förmiddagen." sa hon.
"herre gud sa vi till varandra." det var verkligen dags. nu fick jag klä av mig och få på mig en rock (ja. en sån skitful) och nu bad jag om lustgas...
barnmorskan sa åt mig att dra långa djupa andetag i masken när jag kände att en värk var på gång. efter ett antal rundor började det. livets resa...
ungefär 2 timmar kom en annan barnmorska in och kollade hur mycket jag öppnat mig. "du har öppnat dig helt." sa hon...
jag kommer ihåg att jag började storgråta då. av lycka. av smärta. av lustgasen. av allt. nu var jag väck. rejält... jag sa till mackan att lyssna i gasmasken för den lät som en torktumlare... hela rummet lät som en torktumlare och tankarna bara flög runt i huvet. vad är livets mening? vad är livets mening? jag trodde på allvar att hela sjukvården var en stor sekt som inte sagt till någon hur förjävlig en förlossning var för när man kommit på livets mening så var det du själv som skulle födas från din egna kropp..
timmarna gick och gick men inget hände. jag kommer ihåg att jag spydde ett tag.
till slut fick jag ryggmärgsbedövningen och kommer inte ihåg något alls förrutom att jag trodde att jag skulle dö och jag bara skrek och skrek... trodde jag. jag skrek inte alls sa mackan...
den fyllde de på 4 gånger och mackan sa att den sista påfyllningen var värst. tiden stod still då och han trodde det skulle sluta med kejsarsnitt. Liams hjärtljud steg till över 200 slag i minuten och alla var på mig om att jag var tvungen att sitta, stå, ligga på sidan...
jag orkade inte mycket till nu. jag ville bara lägga mig ner och somna in. ge upp så att de kunde rulla in mig och ta ut han. det gick inte mer.
men nej. nu kom det in två nya barnmorskor som inte alls lät mig vila eller dra mer lustgas. det var dags att krysta. känslan av hur det var är obeskrivlig. visst, det går att säga "tänk dig att du ska skita ut en basketboll." men ja. det är så mycket mer. jag fick stå på knä i sängen först och krysta, sen på sidan och krysta sen på rygg och krysta ännu mer. jag var så förvirrad och borta. visste inte när jag fick och inte fick och det kändes som allt jag gjorde var fel...
nu var det riktigt illa. jag sa till dom att "snälla bara dra ut den jag orkar inte mer! jag menar allvar, jag orkar inte mer." fick gråtattacker och paniker och skakningar. de sa "du orkar visst. det är snart över. det är inte alls mycket kvar nu." jag var så sur på dom. men de var bestämda. jag fick ett lakan som jag skulle dra i. som en dragkamp med barnmorskan när jag kände att jag skulle krysta. det hjälpte grymt mycket. det sista jag kommer ihåg innan han kom ut var att jag krystade så jävla mycket det bara gick, 1 gång, djupt andetag och en gång till, ett djupt andetag till och sen en till... då kände jag hela hans kropp glida ur mig och jag kunde inte tro det. jag vågade inte tro det... klockan 14.30 föddes han. efter 19 timmars värkarbete...
de la upp han på magen och våra blickar möttes direkt. han var så fin. både jag och mackan grät och kunde inte tro det.
någon minut efter bara gled moderkakan ut :)
kände en enorm lättnad i kroppen. nu när vi låg och mös med Liam visade barnmorskan moderkakan och den var hel och fin sa hon. hon undersökte mig och sa att jag hade spruckit och fick sys... det tog en timme. och det gjorde ont. men inget till skillnad från innan.
vi fick mackor och dricka och det var gott... hade inte druckit på säkert tio timmar.
nu fick jag duscha och när jag ställde mig upp bara forsade det blod... rädd blev jag men det var normalt. fyra timmar efter att Liam kom till världen fick vi åka ner till egenvården. landa lite.

efter exakt ett dygn ville vi åka hem och det fick vi. att komma hem med han var något skumt :) vi ställde ner bilskyddet, han låg i den, och tittade på han. han tittade på oss och han undrade säkert samma som vi:
"jaha. vad händer nu?"