Var har jag varit någonstans halva december? Småbarnsdimman kallar jag det för. Tunnelseende... Man är så sjukt inne i sin egna värld att inget annat spelar någon roll och tiden flyger förbi.
Många undrar säkert vart mitt djup har tagit vägen. Det finns här fortfarande... Tro mig. Det har inte försvunnit. Skillnaden är att jag har inte tid att sitta och fundera ut hur jag ska få ner varje känsla i ord. Och sen har jag inte tid att tänka på allt längre.  
Innan jag fick Liam var det kaos i mitt huvud.

Vad..? Var..? Hur..? Varför..? Vem..? Vilka..? Jag..?

Många vet vad jag menar... Rastlösheten. Tankar som snurrar hela tiden. Funderingar. Analyser.
Nu är det lent. Mitt huvud är rent och koncentrationen är på något så mycket viktigare än jag. Kan det förklaras på något annat sätt än befrielse? Lättnad?
Nu har jag hittat min mening.
Förr krävde jag så mycket av livet. Det skulle hända något hela tiden. Jag skulle vara överallt och jag skulle känna alla.
Nu njuter jag av en liten stund i mina egna tankar. Även om det bara handlar om minuter då Liam leker i någons knä. Jag nöjer mig med vad som helst. Bara Liam har det bra.
Många tycker säkert att det är patetiskt. Att jag är en djup tjej som hamnat i mammaträsket. Gröt, blöjor, nappar, sömn och kladd är inte det ultimata livet enligt många.

Men herre gud vad jag älskar det.