jag heter shirin... har gått igenom jävligt jobbiga saker.
om och om igen...

jag mår äntligen bra... på riktigt ...sedan... ja. jag kommer inte ihåg senast jag mådde så här bra. längesen jag var såhär säker i mig själv och säker på mitt värde. säker på vem jag är och vem jag vill vara.
och det har tagit lång tid. massa energi. förvirring. för att komma hit jag är idag.

kan jag snälla inte få ha det så här nu?
jag är så sjukt känslig mot nedstämdhet och ångest.
kan inte förklara... men det rubbar mig, min självsäkerhet och min verklighetsuppfattning.

helvetes månad när det gäller fysiskt.
men är samtidigt mycket mycket mycket mycket lycklig.
sjukt lycklig. är så jag vill fälla en liten lyckotår när jag tänker på allt och alla som gör mig lyckliga.




min hals och mina öron värker dock.

hoppas det snart blir nya förändringar på gång. behöver förändringar nu.
nu. nu. nu. nu.


hungrig.

sitter här i mörkret. tystnaden ensam.
inte ens musik eller teven igång...
älskling sover så klart. han ska upp när jag lägger mig.

lite ångest är det.
det är det alltid när dygnsrytmen faller.
och lite ångest är det när det enda man vill göra är att vara med sina nära och kära.

men mest ångest är det när man måste.
måste jobba.
måste ha pengar.
måste betala hyran.
måste spara.

måste slita med något man inte alls brinner för.
inte ens kan tända en liten glöd för.

det är ingen hemlighet.
längre. eller har det någonsin varit?
att jag vill därifrån.
jag är inte jag där. och mår bara dåligt. för dåligt när jag är där.
mest av allt är det ångest.

inget. nej.
ingen kan få mig känna annorlunda.
det finns fula. smutsiga. svarta fläckar som inte går att torka bort.

det är till och med ångest när jag säger.
jag måste gå vidare.